Allt som kommer ur min mun är syrligt. Nästan alla ord har en ton av missnöje, frustration och irritation. Att kväva det är omöjligt. Får med ens dåligt samvete, samtidigtnsom det är skönt att låta lite sippra ut. Men, trots det är det massor av negativ energi som vill fly.
Jag vill bråka, jag vill skrika, jag vill slåss, jag vill gråta. Ge mig en fylla, något som dövar, som får mig att tappa lite kontroll, som kan hjälpa till att tömma.
Känner mig tragisk, orättvis och feg. Och arg, så arg. Jag känner mig löjlig.
Lång tid ska spenderas tillsammans. Det gör mig rädd. Bita ihop, går det? Kommer jag explodera? Behärska mig, behärska mig. Tänk på allt som står på spel. Det gör jag, det gör mig extra rädd, och då blir jag mr frustrerad. Vad är rätt, vad är fel?

Jag har allt jag någonsin velat ha, men nu vill jag ha mer. Jag vet, girigbuk, men på sista tiden har jag inte känt igen mig själv. Jag är grinig, jag fräser, jag vill lappa till folk utan anledning. Eller är min frustration anledning nog?
Jag har trygghet, jag har säkerhet, jag älskar och är älskad. Ändå... Den här känslan, känslan jag inte kan skaka av mig, känslan som gör mig frustrerad. Jag vill ha mer.
Trygghet i all ära, lugn i all ära. Bråka med mig! Ge mig motstånd, ge mig drama, ge mig nåt att kämpa för. Bekvämlighet och frid i all ära. Ge mig rädsla, ge mig ilska, ge mig upphetsning.
Att glida igenom vardagen likt en eka på en stillsam å i all ära. Ge mig forsränning. Att veta vart man har varandra i all ära. Ge mig lynnighet. En lugn och harmonisk relation i all ära. Ge mig fart och fläkt.
Ja, jag är bortskämd. Jag är lyckligt lottad, egentligen. Jag har det bra, egentligen. Men...
Jag skräms av känslan, jag skräms av tanken, men jag behöver det. Jag kräver det! Att försöka ändra en människa till något han inte är, det går inte. Att kväva mina tankar, mitt begär, det kväver mig själv.
Törsten efter osäkerhet är överväldigande. Längtan efter hetsiga dispyter och gräl är enorm.
I grund och botten är jag inte så lugn och sansad som jag är nu, och efter x antal år börjar mitt begär efter mer att dra ner mig i mörkret. Jag kan inte fejka hur jag känner, trots att jag gör mitt yttersta. Jag försöker hålla god min, försöker dämpa känslorna som väller fram likt smutsig gyttja inom mig. Jag grips av panik då jag känner att jag snart svämmar över.
Jag har allt, jag borde vara lycklig. Men jag vill ha mer. Ge mig kaos, ge mig förvirring, ge mig spänning! Låt mig känna att jag lever. Bli arg på mig, skrik åt mig, låt mig släppa fram min inre arga och frustrerade gudinna. Låt mig lätta på trycket, släppa ut allt jag bär inom mig. Bråka med mig!
Låt helvetet braka loss och vi återkommer till varandra.
Jag känner mig som en tickande bomb. Tick, tick, tick...
Jag har allt jag drömt om, jag behöver bara lite kaos, lite känslostormar, lite fight. Mer än enbart det lugna, trygga och självklara.